Alla dessa vägar
Det är dags att släppa taget, sluta plåga mig själv. Jag är så avundsjuk på alla dessa nochalanta människor som bara inte bryr sig, jag vill också vara sådan. Det verkar så enkelt, men jag antar att dessa också har sina problem. Jag vill bara få ut dig ur mitt huvud, bara kunna gå vidare. Men jag är så fäst vid dig och du har alltid varit min trygghet och någon jag kunnat lita på. Nu vet jag faktiskt inte.
Jag har hundratals vägar att gå men jag kan inte bestämma mig så istället bryter jag ner mig själv och hamnar inte någonstans överhuvudtaget. Kan inte någon stå vid varje korsning och förklara vad som är rätt och fel och hur mitt liv kommer se ut om jag just väljer deras väg? Isåfall behöver jag aldrig mer tänka. Jag är trött på det, mitt huvud är överbelastat.
Lämna ett svar